På väg ner...
Jag känner min egen smärta så väl, jag känner den varje dag, varje timme och varje minut. Den har blivit så vardaglig att jag inte längre vet vad som är inre smärta och vad som är yttre smärta.
Jag är på väg ner igen, ner i smärtans djup…
Trodde aldrig att jag skulle återvända hit men jag är nere, den här gången vet jag inte hur djupt nere jag är eller hur långt ner jag ska. Det enda jag vet är att det kommer ta lång tid att ta sig upp igen.
Det kommer ta lång tid denna gång, lång tid att sakta kämpa sig uppför djupets mörka väg.
Smärtan som kommer inifrån är så skarp, så vass att jag tappar andan.
Jag vill inte längre känna den smärtan som jag dagligen lever med. Just nu är smärtan så stark att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag skadar mig själv och faller djupare och djupare.
Min enda räddning är utom räckhåll.