minabrutnavingar

Rädslan över att han ska dyka upp, oron för att fastna här. Förlusten av alla mina älskade vänner, ingen går åt samma håll nu när vi delar på oss. Ingen vandrar samma väg...

Jag vaknar på nätterna, svettig av rädsla och tårar som rinner nerför mina kinder. Samma mardrömmar varje natt, jag vill inte se mina vänner lämna mig, bli jagad i mörkret, släpad eller misshandlad. Inte heller vill jag se mina vänner bli slagna eller min pappas ögon som följer mig överallt.

De är oroliga för mig, yrslen, huvudvärken och smärtan följer mig i skolan och det går inte att undvika... Jag skakar, jag krampar och jag gråter. Min kropp ger vika och jag har inte längre något stöd, jag behöver er nu... Nu när jag inte klarar av att bära upp mig själv längre. Jag älskar er, jag tänker inte släppa er och jag hoppas att det är ömsesidigt...

-j