With the lake
Jag ligger där, på den kalla bryggan och ser morgondimman stiga.
Vattnet är som en spegel, blank och ändlös. De gröna bladen ligger stilla och jag ser nyfiket på de sovande näckrosorna. Oförmögen att röra på mig ser jag på de vackra blommorna timme efter timme. Det tidiga morgonljuset skiner mig i ansiktet och jag känner lyckan.
Dimman är borta och solen är halvvägs uppe på himmelen. Jag känner mig tung i kroppen, men jag bryr mig inte.
Solen står plötsligt högt på himmelen och jag kan inte förstå vart tiden tog vägen.
Jag tvingar mig själv att lyfta min arm och röra vid det becksvarta vattnet. Plötsligt färgas vattnet rött och jag rynkar oförstående på pannan.
Jag förstår ingenting, vad händer?
Det röda når näckrosorna och de färgas också röda, rött som blod.men dom sviker och hugger mig i ryggen bara.. inte ens dom finns längre. vet inte vad jag ska ta vägen.. har ingenting att kämpa för.
hitta något att kämpa för, ha ett mål och se till att nå det. Det är det enda man kan göra...
